En kompass till den vilsne
Trygghet är något som inte går att köpas för pengar. Att känna att man litar på att livet alltid för en i den väg man behöver, även om det stundtals kan vara en svår och obekväm väg, är något som endast kan komma med erfarenhet och/eller tro.
Naturligtvis betyder inte detta att man bara ska acceptera allt som händer en i livet.
Tvärtom.
Det handlar om att vara kapabel till handling när så krävs och inte låta ens livsåskådning göra en passiv. Det finns situationer där både tillfällen och faror fordrar att man faktiskt agerar för att förbättra sina egna odds.
Även detta är något som beror på ens känsla av trygghet – eller mer exakt en tillit till den egna förmågan och kapaciteten.
Dock verkar vi leva i en tid då vi allt mer präglas av en känsla av brist på riktning och mål här i livet. Kanske har vi gjort det under en längre tid nu. Kanske har det att göra med att vi inte har lika mycket tro i livet som vi hade förr – om man inte räknar in tron på att ett besök på köpcentrumen kan lösa upp våra smärtor.
I brist på tro så kör vi på, även när våra kroppar börjar varna oss för att vi håller på att slita ut oss själva.
Lustigt nog är det oftast när vi når någon sorts botten som vi även hittar en ny inre kraft inombords. En sorts signal om att vi klarar av alla de utmaningar som finns i våra liv, men att vi måste lära känna tillit till vår egen potential.
Men det finns som tur är platser som uppmuntrar till att känna tro, till exempel Vindruvan som är en förskola i Norrköping. På så sätt så skapar vi barns om är trygga i sig själva, vilket är det bästa sättet för att i sin tur skapa trygga vuxna.
